sin·gu·lar·i·ty
play_w2("S0428500")
(snggy-lr-t)
n. pl. sin·gu·lar·i·ties
1. The quality or condition of being singular.
2. A trait marking one as distinct from others; a peculiarity.
3. Something uncommon or unusual.
4. Astrophysics A point in space-time at which gravitational forces cause matter to have infinite density and infinitesimal volume, and space and time to become infinitely distorted.
5. Mathematics A point at which the derivative does not exist for a given function but every neighborhood of which contains points for which the derivative exists. Also called singular point.
hm()
The American Heritage® Dictionary of the English Language, Fourth Edition copyright ©2000 by Houghton Mifflin Company. Updated in 2009. Published by Houghton Mifflin Company. All rights reserved.
Malcolm McLaren är död. Han dog igår. Det måste betyda att något skall födas idag, därför sjösätter jag den här bloggen. Det är ingen hyllningsblogg till Malcolm McLaren; detta är förmodligen den enda gången han kommer att omnämnas. Jag tänker att det liksom skall bli en sån där vanlig blog som vilken som helst med lite trams och såikter och dagens outfit och käcka drinkrecept hag hittat på aftobnbladets hemsida och sånt därnt som alla bloggare håller på med. Men det får man se. First things first.
Så här står det på min facebooksida:
[link:] BBC News - Former Sex Pistols manager Malcolm McLaren dies at 64
news.bbc.co.uk
He set up a clothes shop and label with Westwood on London's King's Road in the 1970s and was later a businessman and performer in his own right.
Comments:
L***a Z***p
Lite sorligt faktiskt...
2 hours ago ·
J***b W****r
p... See Moreå nåt sätt så är det ju det. mclaren var liksom en katalysator genom vilket allt jag älskar idag passerade, han var nålsögat som gjorde 1977 till år 0 (som det är för mig...). dessutom har han och vivienne westwood betytt ofattbart mycket mer för mainstreammodet och dagens individualistiska modediskurs än vad de någonsin får cred för. de var fashion i dess renaste och mest utpräglade form; ren estetik, bortom praktiska bestämningar, och för detta älskar jag dem innerligt.jag saluterar den geniale med ett högaktningsfullt "oh bondage, up yours!".
40 minutes ago ·
L***a Z***p
Väl talat!
19 minutes ago ·
J***b W****r
*bugar och stiger ned från talarstolen*
18 minutes ago ·
Nätet dräller redan av filmer och artiklar om hur McLaren var ledstjärna för och uppfinnare av nån sorts "motmode" eller "antimode", hur han revolterade och var rebell. Revolten må det vara hur det vill med, men något sådant som ett motmode finns inte - inte punken och inget annat heller. Punken var, i McLarens och Westwoods tappning, inte ett specifikt utseende eller nån särskild typ av kläder. Det var ett sätt att kombinera kläder, ett sätt att utifrån en mängd estetiska, diskursiva, textila och annorledes materiella flöden framskapa något singulärt, något som tvingade det betraktande ögat att förstå om världen, en chockvåg genom det vis på vilket vi tidigare velat kunna se världen och sakernas ordning. "Fashion" och "mode" är två ord som båda två syftar på detta; inte på särskilda kläder, utan på ett speciellt manér; in my fashion, in my mode. Ett särskilt vis att se, kombinera, skapa nytt av gammalt; estetisk stilistik. Orden har inga motsvarigheter på svenska - här tror vi lätt att de handlar om att följa trender och sånt. Men inget kunde vara längre från modet såsom det framträdde under sommaren 1977, då McLaren återvände till London efter sina år som manager för New York Dolls, världens snyggaste (och fulaste) rockband, och med huvudet fullt av idéer om vart det han sett i New York kunde syntetiseras till något som kunde funka i England också.
McLaren/Westwoods mode fungerade inte enligt symbolik. Många försök har gjorts inom kulturteorin att förstå just punkens symbolik och metaforer, men alla bygger de på en missuppfattning; att modet betydde något annat än sin effekt. Kulturvetenskaplig symbolteori utgår från att det finns något "före" det symboliserade; något som symboliseras. Punken och dess mode, dess manner, fungerade i själv verket helt motsatt: genom sina affekter, dvs. den verkan de hade på sina bärare och sina seare. Ett hakkors hängande på en skinnjacka betydde inte något annat än den chock det producerade hos den som såg det; estetiken byggde på att ingenting tilläts föregå plaggen, kombinationerna, symbolerna och musiken.
Just för att de använde symboler "tagna ur sin kontext" har McLaren/Westwood ofta missuppfattats och betraktats som dekonstruktörer och demonterare av helheter istället för att betraktas som skapare av något kvalitativt nytt i världen. Men det är förstås det senare som är fallet; de var skapare av ett, bokstavligt talat, nytt mode, ett nytt fashion, ett nytt sätt att ta sig an världen. De raserade ingenting; de var upprinnelsepunkten, katalysatorn, rent av singulariteten. (Ingenting kan egentligen raseras; så fort något raserats så är det ju egentligen något kvalitativt annorlunda, med en ny verkan på världen. Det är därför postmodernismen är ett djupt felaktigt, men begripligt, sätt att förstå denna värld.)
Vad kläderna i sig beträffar har jag inte mycket att säga. Dock kan man ju ta och begrunda Deep-Torkels ord i förra veckans DN:
Han tycker att Stockholms tidiga punkhistoria aldrig blivit riktigt
berättad. Inte minst modet hos de tonåringar som vågade att ställa sig utanför
tidens rådande gabardinbyxemode och blyertsgrå konformitet har glömts bort.– Jag
menar att punken förändrade världen i en omfattning som aldrig kan mätas. Man
måste komma ihåg att Sverige såg ut som en Roy Andersson-film innan punken. Det
var folktomt på stan efter klockan sju. Folk hade byxorna upphissade i
armhålorna och alla femtioåringar var flintskalliga och trista och på väg hem.
Punken såg till att det blev ett helt annat musik- och nattliv i Sverige, den
förändrade samhället inifrån och gjorde oss tolerantare. Du kan ha grönt hår om
du vill i dag – till och med Mona Sahlin är ju punkklippt och rödfärgad. Sådant
fick vi stryk för.
Så där, ja. Nu kan vi gå vidare.
